Min forskarsommar

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Annonser

Ny biografi om Abraham Bäck

En av de personer man ofta stöter på när man forskar kring den linneanska kretsen är Abraham Bäck (1713–1795). Han är kanske mest känd som ”Linnés bäste vän”, vilket är lite orättvist då hans egentliga betydelse ligger i att han under drygt fyra årtionden (1753–1795) var preses (ordförande) i Collegium medicum. Det var ett slags kombination av läkarförening och ämbetsverk, en föregångare till Medicinalstyrelsen och senare Socialstyrelsen som under 1700-talets senare del ansvarade för mycket av den svenska sjukvården.

Bäck spelade en stor roll för att utveckla kollegiets verksamhet under sin långa ämbetsperiod. Bland annat genomfördes förbättringar i läkarutbildningen och kontrollen av dem som praktiserade medicin, antalet provinsialläkare blev fler och en ny, mycket efterlängtad farmakopé utgavs. (En farmakopé är, lite förenklat, en förteckning över officiellt auktoriserade läkemedel som apotek och läkare utgår från vid ordination och expediering av mediciner.)

Om detta och mycket annat kan man läsa i en nyutkommen biografi som jag läst de senaste dagarna, Abraham Bäck. Mannen som reformerade den svenska sjukvården. Författaren Thomas Ihre är själv läkare och har varit ordförande i både Svenska Läkaresällskapet och Sveriges Läkarförbund. Dessutom är han ättling i rakt nedstigande led till Abraham Bäck, som är hans farfars farfars morfar. Detta tycker man sig märka här och var i boken, där anfaderns goda egenskaper och otillräckligt erkända insatser lyfts fram med eftertryck medan eventuellt kritiska synpunkter bara antyds som hastigast innan de lämnas därhän. Åtminstone delvis kan dock en sådan tendens vara motiverad, då Bäck verkar ha varit både mycket kunnig och omtyckt, eller åtminstone respekterad, av snart sagt alla han kände.

Till formen är det en traditionell, kronologiskt ordnad biografi från vaggan till graven, med en och annan utvikning för att ge bakgrund och sammanhang till Bäcks livshistoria. Glimtvis får vi därmed inblickar i framför allt den svenska sjukvårdens tillstånd under 1700-talet, där Ihres medicinska bakgrund kommer till sin rätt genom pedagogiska utläggningar om de sjukdomar som figurerar och om de (ofta fruktlösa) försök som gjordes för att bota dem vid denna tid. Ibland upplever jag framställningen som lite fragmentarisk när den växlar mellan olika trådar som inte riktigt knyts ihop, och det finns vissa upprepningar och överlappningar. Inte desto mindre är det en läsvärd bok om en intressant person, som utan tvivel är värd mer uppmärksamhet än han hittills har fått.