En Löflingsajt och ett projektarkiv

För några veckor sedan lämnade jag in slutredovisningen för mitt forskningsprojekt om Pehr Löfling till Riksbankens Jubileumsfond. Även om jag själv inte känner mig riktigt färdig med honom än, är alltså det stora projektet om Löfling och hans verksamhet definitivt avslutat.

Med anledning av det har jag de senaste dagarna förberett en ny version av denna sajt, som under 2011–2012 fungerade som en projektblogg och därefter i princip upphörde. Från och med i dag återuppstår den i ny skepnad, som en Löflingsajt med dels material om honom och hans resor, dels ett permanent webbarkiv över det nyligen slutförda projektet.

Redan nu finns ett antal grundläggande texter på plats, men tanken är att innehållet ska byggas ut under de kommande veckorna och månaderna med referenser till källor och litteratur, länkar till digitalt/webbaserat material, lite bilder och annat smått och gott. När större uppdateringar görs kommer de att rapporteras här på sajtbloggen, så titta gärna in snart igen!

Annonser

Ny adress: tidensskiften.se

De senaste åren har jag startat flera bloggar med olika inriktning, varav Pehr Löfling är en. En annan är Tidens skiften, där jag för några dagar sedan skrev ett inlägg om mina erfarenheter så långt av bloggandet på olika håll. En av de slutsatser jag dragit är att framöver samla ihop mer av mitt skrivande på just Tidens skiften, bland annat det som handlar om min Löflingforskning. Från och med nu upphör jag alltså att skriva aktivt här och hoppas att de som läst Löflingbloggen vill följa med till den ny(gaml)a adressen http://tidensskiften.se. Välkomna dit! (Uppdatering 131004: Den ännu nyare adressen är http://kennethnyberg.org. Nu blir det inte någon mer flytt. :))

”A curious and useful life”

Ett resultat av sommarens arbete var ett reviderat abstract, alltså kort sammanfattning, på engelska av mitt forskningsprojekt om Pehr Löfling. Det är ganska likt den svenska sammanfattning som går att läsa här, men vissa mindre ändringar har jag gjort som en följd av hur mina tankar om projektet har utvecklats under det senaste året. Dessutom har jag formulerat en ny titel för hela arbetet som jag tycker mycket om, eftersom den fångar så mycket av det min forskning handlar om. Alltså lägger jag här ut den nya texten, inklusive titel, och välkomnar (som alltid) konstruktiva synpunkter på både form och innehåll.

* * *

A curious and useful life: Pehr Löfling and the globalization of knowledge, 1729–1756

Pehr Löfling (1729–1756) was one of the most prominent students of naturalist Carl Linnaeus. During a brief life spent in Sweden, Spain and South America, he became deeply involved in the globalization of knowledge that Linnaean natural history represented from the middle of the eighteenth century. He was directly engaged in the formulation of some of his teacher’s new principles and methods; he contributed to spreading them in the European Republic of Letters; and he was given a rare chance of applying the Linnaean ideas in a colonial context, where they both challenged and were challenged by indigenous epistemologies. The goal of my research is to understand how different stages and aspects of the globalization of knowledge impacted on and were affected by individual lives such as Löfling’s.

Based on an approach that David Livingstone has called “life geography”, I will primarily analyse three encounters and the spaces (literally situations) in which they occurred: between Löfling as a young man and the Linnaean circle in Uppsala; between him as a Linnaean “apostle” and Spanish botanists in Madrid; and between him as a European colonial naturalist and the Amerindians of the Orinoco region in present-day Venezuela. Some of the questions I will address are: What do these exchanges and their outcomes tell us about the theory and practice of Linnaean natural history? How did space, location, place affect the allegedly universal science that Löfling represented? Finally, what role did the motives of curiosity and utility play in his scientific work as it evolved over the years?

Min forskarsommar

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Ny biografi om Abraham Bäck

En av de personer man ofta stöter på när man forskar kring den linneanska kretsen är Abraham Bäck (1713–1795). Han är kanske mest känd som ”Linnés bäste vän”, vilket är lite orättvist då hans egentliga betydelse ligger i att han under drygt fyra årtionden (1753–1795) var preses (ordförande) i Collegium medicum. Det var ett slags kombination av läkarförening och ämbetsverk, en föregångare till Medicinalstyrelsen och senare Socialstyrelsen som under 1700-talets senare del ansvarade för mycket av den svenska sjukvården.

Bäck spelade en stor roll för att utveckla kollegiets verksamhet under sin långa ämbetsperiod. Bland annat genomfördes förbättringar i läkarutbildningen och kontrollen av dem som praktiserade medicin, antalet provinsialläkare blev fler och en ny, mycket efterlängtad farmakopé utgavs. (En farmakopé är, lite förenklat, en förteckning över officiellt auktoriserade läkemedel som apotek och läkare utgår från vid ordination och expediering av mediciner.)

Om detta och mycket annat kan man läsa i en nyutkommen biografi som jag läst de senaste dagarna, Abraham Bäck. Mannen som reformerade den svenska sjukvården. Författaren Thomas Ihre är själv läkare och har varit ordförande i både Svenska Läkaresällskapet och Sveriges Läkarförbund. Dessutom är han ättling i rakt nedstigande led till Abraham Bäck, som är hans farfars farfars morfar. Detta tycker man sig märka här och var i boken, där anfaderns goda egenskaper och otillräckligt erkända insatser lyfts fram med eftertryck medan eventuellt kritiska synpunkter bara antyds som hastigast innan de lämnas därhän. Åtminstone delvis kan dock en sådan tendens vara motiverad, då Bäck verkar ha varit både mycket kunnig och omtyckt, eller åtminstone respekterad, av snart sagt alla han kände.

Till formen är det en traditionell, kronologiskt ordnad biografi från vaggan till graven, med en och annan utvikning för att ge bakgrund och sammanhang till Bäcks livshistoria. Glimtvis får vi därmed inblickar i framför allt den svenska sjukvårdens tillstånd under 1700-talet, där Ihres medicinska bakgrund kommer till sin rätt genom pedagogiska utläggningar om de sjukdomar som figurerar och om de (ofta fruktlösa) försök som gjordes för att bota dem vid denna tid. Ibland upplever jag framställningen som lite fragmentarisk när den växlar mellan olika trådar som inte riktigt knyts ihop, och det finns vissa upprepningar och överlappningar. Inte desto mindre är det en läsvärd bok om en intressant person, som utan tvivel är värd mer uppmärksamhet än han hittills har fått.

Vad 1700-talsforskningen lär oss

I samband med en intern forskningspresentation vid min institution igår fick jag en fråga om utilismens betydelse för den linneanska botaniken, alltså tanken att naturens utforskning skulle ge mycket konkreta ekonomiska effekter. Det slog mig då att det faktiskt är möjligt att i tre meningar sammanfatta den linneanska systematikens betydelse ur ett bredare historiskt perspektiv:

1. Linneansk naturalhistoria, inklusive resandet, motiverades med den ekonomiska nytta den kunde generera.

2. Ur ett sådant perspektiv var hela projektet ett fullständigt misslyckande då effekterna på svensk ekonomi var marginella.

3. Däremot visade sig den linneanska systematiken vara ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg för europeiska koloniala projekt på global skala från 1700-talet och framåt.

En av de främsta lärdomar vi kan dra av Linné och hans lärjungar är därmed en insikt som är brännande aktuell även idag: det är ofta lönlöst att försöka förutse vad forskning leder fram till – på gott eller ont. Tanken att alltmer koncentrera forskningsverksamhet på de områden man tror kommer att ge mest utdelning är därför i grunden felaktig, eftersom kunskapsutveckling helt enkelt inte fungerar så.

Linneanska världar i Pittsburgh

De senaste veckorna har jag varit ledig och rest runt i västra USA. Häromdagen var det åter till arbetet i form av en konferens i Pittsburgh kallad Linnaean Worlds: Global Scientific Practice during the Great Divergence, 1750-1850. Det var en ganska liten men kvalificerad skara om ca 30 vetenskapshistoriker, ekonomhistoriker, historiker och en (!) biolog som samlades för att diskutera global vetenskapshistoria under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. University of Pittsburghs World History Center stod som värd och mötet hölls i den anrika Pittsburgh Athletic Associations lokaler tvärs över gatan från universitetets huvudbyggnad.

Linnaean Worlds programSjälv deltog jag i en session med Hanna Hodacs och Göran Rydén om linneanskt tänkande ”at home and abroad” under senare hälften av 1700-talet, där jag i princip sammanfattade min tidigare forskning om Linnés apostlar och tolkningen av deras resor. På grund av konferensens fokus på vetenskapens koppling till handel och ekonomi lade jag i presentationen särskild vikt vid spänningen mellan ”nytta och nyfikenhet” som drivkrafter för det linneanska resandet. För svenska kolleger på området hemma har jag ju talat om detta (många gånger) förut, men jag har knappt publicerat något på engelska så det kändes bra att få berätta om det i ett mer internationellt sammanhang.

Trots konferensens titel var det inte särskilt mycket som direkt knöt an till linneansk vetenskapshistoria, men den blev ändå mycket givande. Vår lilla ”svensksession” om linneanerna mottogs väl och vi fick mycket positiv respons vilket kändes bra. Inte minst gav kommentatorn på vår session, Joyce Chaplin från Harvard University, konstruktiva synpunkter och förslag till förbättringar i de uppsatser vi skrivit (förhoppningsvis blir dessa så småningom kapitel i en bok från University of Pittsburgh Press). Var och en av oss fick också flera frågor från publiken, vilket också alltid är ett gott tecken på att det man sagt väcker intresse.

Efter detta, som jag upplevde det väl förrättade, värv var det skönt att ta en stillsam morgonpromenad idag (söndag) i området kring universitetet. Det var dock en ganska speciell atmosfär av förväntan i stan, och någon timme efter frukost inte längre särskilt stillsamt; Pittsburgh Marathon genomfördes just idag och löparna sprang bokstavligen förbi på gatan utanför vårt hotell. Se där ännu en påminnelse om historiens betydelse: en vacker majmorgon i Pittsburgh, USA, år 2012 springer tiotusentals människor 42 kilometer på grund av något som hände i Grekland för näranog två och ett halvt årtusende sedan.