En Löflingsajt och ett projektarkiv

För några veckor sedan lämnade jag in slutredovisningen för mitt forskningsprojekt om Pehr Löfling till Riksbankens Jubileumsfond. Även om jag själv inte känner mig riktigt färdig med honom än, är alltså det stora projektet om Löfling och hans verksamhet definitivt avslutat.

Med anledning av det har jag de senaste dagarna förberett en ny version av denna sajt, som under 2011–2012 fungerade som en projektblogg och därefter i princip upphörde. Från och med i dag återuppstår den i ny skepnad, som en Löflingsajt med dels material om honom och hans resor, dels ett permanent webbarkiv över det nyligen slutförda projektet.

Redan nu finns ett antal grundläggande texter på plats, men tanken är att innehållet ska byggas ut under de kommande veckorna och månaderna med referenser till källor och litteratur, länkar till digitalt/webbaserat material, lite bilder och annat smått och gott. När större uppdateringar görs kommer de att rapporteras här på sajtbloggen, så titta gärna in snart igen!

Ny biografi om Abraham Bäck

En av de personer man ofta stöter på när man forskar kring den linneanska kretsen är Abraham Bäck (1713–1795). Han är kanske mest känd som ”Linnés bäste vän”, vilket är lite orättvist då hans egentliga betydelse ligger i att han under drygt fyra årtionden (1753–1795) var preses (ordförande) i Collegium medicum. Det var ett slags kombination av läkarförening och ämbetsverk, en föregångare till Medicinalstyrelsen och senare Socialstyrelsen som under 1700-talets senare del ansvarade för mycket av den svenska sjukvården.

Bäck spelade en stor roll för att utveckla kollegiets verksamhet under sin långa ämbetsperiod. Bland annat genomfördes förbättringar i läkarutbildningen och kontrollen av dem som praktiserade medicin, antalet provinsialläkare blev fler och en ny, mycket efterlängtad farmakopé utgavs. (En farmakopé är, lite förenklat, en förteckning över officiellt auktoriserade läkemedel som apotek och läkare utgår från vid ordination och expediering av mediciner.)

Om detta och mycket annat kan man läsa i en nyutkommen biografi som jag läst de senaste dagarna, Abraham Bäck. Mannen som reformerade den svenska sjukvården. Författaren Thomas Ihre är själv läkare och har varit ordförande i både Svenska Läkaresällskapet och Sveriges Läkarförbund. Dessutom är han ättling i rakt nedstigande led till Abraham Bäck, som är hans farfars farfars morfar. Detta tycker man sig märka här och var i boken, där anfaderns goda egenskaper och otillräckligt erkända insatser lyfts fram med eftertryck medan eventuellt kritiska synpunkter bara antyds som hastigast innan de lämnas därhän. Åtminstone delvis kan dock en sådan tendens vara motiverad, då Bäck verkar ha varit både mycket kunnig och omtyckt, eller åtminstone respekterad, av snart sagt alla han kände.

Till formen är det en traditionell, kronologiskt ordnad biografi från vaggan till graven, med en och annan utvikning för att ge bakgrund och sammanhang till Bäcks livshistoria. Glimtvis får vi därmed inblickar i framför allt den svenska sjukvårdens tillstånd under 1700-talet, där Ihres medicinska bakgrund kommer till sin rätt genom pedagogiska utläggningar om de sjukdomar som figurerar och om de (ofta fruktlösa) försök som gjordes för att bota dem vid denna tid. Ibland upplever jag framställningen som lite fragmentarisk när den växlar mellan olika trådar som inte riktigt knyts ihop, och det finns vissa upprepningar och överlappningar. Inte desto mindre är det en läsvärd bok om en intressant person, som utan tvivel är värd mer uppmärksamhet än han hittills har fått.

Vad 1700-talsforskningen lär oss

I samband med en intern forskningspresentation vid min institution igår fick jag en fråga om utilismens betydelse för den linneanska botaniken, alltså tanken att naturens utforskning skulle ge mycket konkreta ekonomiska effekter. Det slog mig då att det faktiskt är möjligt att i tre meningar sammanfatta den linneanska systematikens betydelse ur ett bredare historiskt perspektiv:

1. Linneansk naturalhistoria, inklusive resandet, motiverades med den ekonomiska nytta den kunde generera.

2. Ur ett sådant perspektiv var hela projektet ett fullständigt misslyckande då effekterna på svensk ekonomi var marginella.

3. Däremot visade sig den linneanska systematiken vara ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg för europeiska koloniala projekt på global skala från 1700-talet och framåt.

En av de främsta lärdomar vi kan dra av Linné och hans lärjungar är därmed en insikt som är brännande aktuell även idag: det är ofta lönlöst att försöka förutse vad forskning leder fram till – på gott eller ont. Tanken att alltmer koncentrera forskningsverksamhet på de områden man tror kommer att ge mest utdelning är därför i grunden felaktig, eftersom kunskapsutveckling helt enkelt inte fungerar så.

Åter till Uppsala

Forskar man om 1700-talets naturalhistoria och linneanskt resande får man själv ofta resa till Uppsala (om man inte redan bor där). Det tycker jag om, och den 22 februari är det dags igen. Då talar jag och James Dobreff om ”Linnélärjungar i Sydamerika: Daniel Rolander och Pehr Löfling” vid Marie-Christine Skunckes tvärvetenskapliga 1700-talsseminarium. Jim deltar via videolänk från Boston medan jag (förhoppningsvis) medverkar på plats.

Rubriken för mitt bidrag vid seminariet är ”Pehr Löflings livsgeografi och kunskapens globalisering”. I grunden är det en kort presentation av utgångspunkterna för mitt Löflingprojekt, som ännu befinner sig i inledningsfasen eftersom jag först nyligen börjat arbeta mer koncentrerat med det. Bland annat kommer jag ta upp de frågor projektet aktualiserar om hur enskilda livsöden kan användas för att studera större historiska processer.

Temat för seminariet är välkommet och mycket motiverat. De senaste åren har alltmer intresse riktats mot spanska och sydamerikanska dimensioner av den tidigmoderna vetenskapshistorien, som ju länge dominerats av engelska, franska och tyska perspektiv. Själv kan jag inte så mycket om Rolander, och därför ska det också bli mycket intressant att höra vad Jim har att berätta. Hoppas vi ses där!

Knoppar i måleri och skulptur

Igår var det vernissage för Sonja Strömkvist Blyckers utställning ”Se knoppen” på Galleri Floras Rike i Göteborgs botaniska trädgård. Det är inte alltför ofta jag går på konstutställningar, men det gäller att passa på när det ges möjlighet att, som i detta fall, få se både måleri och skulptur med kopplingar till Pehr Löfling (mer om det strax). Det visade sig väl värt besväret och jag fick också en trevlig pratstund med konstnären själv trots att det var ganska välfyllt med besökare.

Utställningen, som verkar bli den sista innan Floras Rike upphör som galleri, löper fram till den 8 januari och består av ett knappt 20-tal målningar och ett något mindre antal skulpturer. Den gör verkligen skäl för sitt namn, då utställningen hjälper oss upptäcka och se den skönhet och variationsrikedom som gömmer sig bland knopparna och som vi ofta helt enkelt inte är medvetna om. Denna s.a.s. pedagogiska funktion underströks av att konstnären i lokalens fönster placerat ut kvistar med knoppar på, vilka besökarna själva kunde studera i närbild med hjälp av kraftfulla luppar som också hade lagts ut. Sammantaget blev det en verklig aha-upplevelse.

Jag frågade Sonja varför hon är så intresserad av knoppar, som hon arbetat mycket med under ett antal år nu. Hon berättade då att det hade börjat med en nedsågad skogslönn vars knoppar fascinerade henne mycket och gav henne inspiration som sedan bara fortsatt (mer om den bakgrunden finns på hennes egen hemsida). Just skogslönn spelar också en framträdande roll i utställningen och jag kan förstå deras särskilda dragningskraft; flera av de verk jag själv tyckte mest om, särskilt målningarna, var de som visade lönnknoppar och den smått osannolika variationen i deras utseende. De blir, som Sonja sade, nästan som individer när man studerat dem länge och ingående och ser hur mycket de faktiskt skiljer sig åt sinsemellan.

Men hur hänger allt detta ihop med Linnélärjungen Pehr Löfling? Jo, han står som författare till en liten avhandling från 1749 kallad Gemmae arborum, Trädens knoppar, där ett drygt 100-tal trädarters knoppar beskrivs och systematiseras. Till skillnad från flertalet avhandlingar som försvarades under Linnés presidium (ordförandeskap), anses det allmänt att det var Löfling själv, inte hans lärare, som skrev Gemmae arborum. Däremot var det Linné som hade formulerat ämnet och gett instruktioner för hur det skulle undersökas.

Löfling löste sin uppgift så skickligt att denna avhandling skulle få betydelse både för hans egen fortsatta karriär och Linnés pågående arbete med att utveckla den s.k. binära nomenklaturen – men det får jag skriva mer om en annan gång. Tills dess kan jag varmt rekommendera Sonja Strömkvist Blyckers utställning i Göteborg!

Thunbergssymposium i Uppsala

I dagarna (5–8 oktober 2011) pågår ett symposium om Linnélärjungen Carl Peter Thunberg i Uppsala. Rubriken är ”Carl Peter Thunberg’s Voyage and Scientific Encounters between Europe and Asia, c. 1770–1830” och arrangör är Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS). De har sina lokaler i Linneanum i Botaniska trädgården, och eftersom jag fått förmånen att delta var det igår andra gången på knappt fem månader jag gjorde en presentation i den vackra Thunbergssalen.

Thunbergssymposium i UppsalaFörra gången talade jag om Anders Sparrman och denna gång var det Pehr Löfling som stod i fokus. Många andra bidrag vid symposiet handlade ganska specifikt om Thunberg och därför hade initiativtagaren, Marie-Christine Skuncke, bett mig säga något mer allmänt om Linnélärjungarna och om deras resor i andra delar av världen än de Thunberg besökte. Ämnet för mitt inlägg var ”Linnaeus’ Apostles and the Globalization of Knowledge” och bestod dels av några inledande reflektioner kring den traditionella bilden av Linnélärjungarna, dels av ett längre resonemang om hur 1700-talets naturalhistoria kan ses som en kunskapsglobalisering. I det resonemanget använde jag Pehr Löfling och hans resor i Spanien och Sydamerika som empiriskt exempel.

Efteråt fick jag flera bra frågor om bland annat min användning av begreppen ”universell” och ”lokal” kunskap och varför jag inte tänker undersöka Löflings barn- och ungdomsår närmare, så jag har en del att fundera på när arbetet går vidare. Det är alltid nyttigt att få diskutera sina idéer och ta del av andras kritik, särskilt när synpunkterna kommer från så framstående forskare inom olika discipliner som vid Thunbergssymposiet. Nu ser jag fram emot ännu en fin dag med givande presentationer och tankeväckande samtal.

Resa längs historisk rutt

I förra inlägget nämnde jag Solveig Nordin Zamano, som länge varit mycket intresserad av Pehr Löfling och bland annat gjort flera resor i hans fotspår. En av dessa moderna expeditioner genomfördes i Spanien 2008, och den färden har Solveig dokumenterat på en särskild blogg kallad Ruta Historia (ung. ”Historisk rutt” eller ”färdväg). Där finns både text och bilder, och för den som vill går det också att lyssna på texten genom en särskild uppläsningsfunktion på sidan.

För några veckor sedan dök det upp ett nytt blogginlägg där Solveig länkar till en artikel på webbplatsen Gente del Puerto, knuten till tidningen Diario de Cádiz, där hon själv medverkar. Texten handlar om Löfling och hans vetenskapliga arbete, med viss tyngdpunkt på hans verksamhet i Cádiz och den närliggande hamnstaden El Puerto de Santa María, strax innan han reste iväg till Sydamerika. För den som behärskar spanska är det en läsvärd artikel och det finns också några fina bilder, men observera att det är högst osäkert om något av porträtten verkligen föreställer Löfling.

Just frågan om det faktiskt finns något samtida, autentiskt Löflingporträtt är något jag intresserat mig för och därför kommer det så småningom ett särskilt inlägg (eller flera) om det.