Min forskarsommar

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Linneanska världar i Pittsburgh

De senaste veckorna har jag varit ledig och rest runt i västra USA. Häromdagen var det åter till arbetet i form av en konferens i Pittsburgh kallad Linnaean Worlds: Global Scientific Practice during the Great Divergence, 1750-1850. Det var en ganska liten men kvalificerad skara om ca 30 vetenskapshistoriker, ekonomhistoriker, historiker och en (!) biolog som samlades för att diskutera global vetenskapshistoria under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. University of Pittsburghs World History Center stod som värd och mötet hölls i den anrika Pittsburgh Athletic Associations lokaler tvärs över gatan från universitetets huvudbyggnad.

Linnaean Worlds programSjälv deltog jag i en session med Hanna Hodacs och Göran Rydén om linneanskt tänkande ”at home and abroad” under senare hälften av 1700-talet, där jag i princip sammanfattade min tidigare forskning om Linnés apostlar och tolkningen av deras resor. På grund av konferensens fokus på vetenskapens koppling till handel och ekonomi lade jag i presentationen särskild vikt vid spänningen mellan ”nytta och nyfikenhet” som drivkrafter för det linneanska resandet. För svenska kolleger på området hemma har jag ju talat om detta (många gånger) förut, men jag har knappt publicerat något på engelska så det kändes bra att få berätta om det i ett mer internationellt sammanhang.

Trots konferensens titel var det inte särskilt mycket som direkt knöt an till linneansk vetenskapshistoria, men den blev ändå mycket givande. Vår lilla ”svensksession” om linneanerna mottogs väl och vi fick mycket positiv respons vilket kändes bra. Inte minst gav kommentatorn på vår session, Joyce Chaplin från Harvard University, konstruktiva synpunkter och förslag till förbättringar i de uppsatser vi skrivit (förhoppningsvis blir dessa så småningom kapitel i en bok från University of Pittsburgh Press). Var och en av oss fick också flera frågor från publiken, vilket också alltid är ett gott tecken på att det man sagt väcker intresse.

Efter detta, som jag upplevde det väl förrättade, värv var det skönt att ta en stillsam morgonpromenad idag (söndag) i området kring universitetet. Det var dock en ganska speciell atmosfär av förväntan i stan, och någon timme efter frukost inte längre särskilt stillsamt; Pittsburgh Marathon genomfördes just idag och löparna sprang bokstavligen förbi på gatan utanför vårt hotell. Se där ännu en påminnelse om historiens betydelse: en vacker majmorgon i Pittsburgh, USA, år 2012 springer tiotusentals människor 42 kilometer på grund av något som hände i Grekland för näranog två och ett halvt årtusende sedan.

Från biografi till livsgeografi

I mina föregående inlägg har jag skrivit om Pehr Löfling som person och om det historiska sammanhang för hans liv och verk som jag kallar kunskapens globalisering. Den tredje och sista utgångspunkten för projektet är den teoretisk-metodologiska, där jag använder mig av biografi och livsgeografi för att organisera och strukturera undersökningen. I det följande försöker jag kort utveckla mina resonemang kring dessa aspekter av arbetet.

* * *

Tanken är inte att skriva en konventionell biografi om Löfling, men genom mitt tänkta angreppssätt blir ändå frågan om värdet av biografier i historisk forskning aktuell. Innan jag ger mig in på den, ska jag kanske tydligt markera att jag här diskuterar biografier och livshistorier ur ett snävt historievetenskapligt perspektiv. De senaste åren har visserligen inneburit en renässans för det som kallas life writing över hela det humanistiska fältet, inte minst inom litteraturvetenskapen, men då det biografiska bara är en aspekt av relevans för mitt projekt kan jag inte aktivt förhålla mig till hela den stora litteratur som nu finns.

Istället får jag nöja mig med att inledningsvis peka på historikers långvariga skepsis mot biografiers vetenskapliga användbarhet. Den beror till stor del på att strukturer och processer, inte enskilda aktörer, under flera decennier nästintill varit de enda legitima studieobjekten inom historieämnet. Även här tycks det emellertid ha skett en förändring som en del av den bredare rörelsen mot life writing, vilket på nytt har öppnat upp möjligheten att som historiker arbeta med biografiskt inriktad forskning. Det är åtminstone vad jag hoppas.

Utan att alltför mycket gå in på vilka resonemang eller argument som gjort denna öppning möjlig, vill jag peka på ett temanummer om biografiskrivande i den ledande tidskriften American Historical Review 114:3 (2009). Bland annat gör Lois Banner där ett egentligen ganska banalt påpekande, som för min del ändå hade något av en förlösande effekt när jag gick och funderade på att göra en (mer eller mindre) biografisk studie om Löfling. Hon skriver att: ”studying the life story of an individual might be seen as akin to studying the history of a city, a region or a state as a way of understanding broad social and cultural phenomena” (s. 582). Individen kan med andra ord fungera som sorteringsprincip, prisma och analysverktyg på samma sätt som en stad eller en stat kan vara det. Den som konsekvent arbetar med detta som utgångspunkt bör kunna undvika att fastna i ovidkommande persondetaljer, vilket annars alltid är en risk för den som arbetar med enskilda livsberättelser.

Linda Colley, The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007)Kommen så långt kan vi återknyta till det som sagts i tidigare inlägg om globalisering och global history. I den vändning mot en mer global historia vi sett på senare år handlar det nämligen ofta inte om att skriva en totalhistoria där hela världen i någon mening täcks in. Istället riktas fokus ofta mot enskilda samband, relationer och flöden på en global skala, eftersom dessa – om exemplen väljs med omsorg – gör det möjligt att undersöka och analysera processer och strukturer på makronivå. I ett sådant sammanhang kan en transnationell person, likaväl som ett transnationellt företag, råvara eller kulturströmning, användas som det belysande, gränsöverskridande exemplet. Ett mycket framgångsrikt uttryck för ett sådant arbetssätt är Linda Colleys The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007), där ett enda livsöde används för att dra ihop en lång rad trådar som säger något väsentligt om världen under 1700-talet. Ytterst är det egentligen något sådant jag vill göra för Pehr Löfling, men med ett något snävare fokus på kunskapens globalisering i mitten av samma sekel som historiskt sammanhang.

David Livingstone, Putting Science in Its Place (2003)För att renodla de möten och relationer som gör Löfling intressant, vill jag försöka lyfta fram den rumsliga dimensionen av hans livshistoria genom begreppet livsgeografi. Det har, närmast i förbigående, lanserats av David Livingstone i boken Putting Science in Its Place från 2003. Dess grundläggande budskap är att vi alltid påverkas av den plats eller det rum där vi befinner oss – alltså tämligen bokstavligt var vi är situerade, för att använda en term som varit populär på senare år (men ofta i en lite mer abstrakt mening). Livingstone menar att vetenskapshistorien skulle ha mycket att vinna på att studeras utifrån denna insikt, och det gäller inte minst biografier av mer eller mindre framstående forskare. En sådan, rumsligt organiserad biografi kan kallas för en livsgeografi.

Att betona just den rumsliga aspekten tycks vara särskilt lämpligt i Löflings fall, då hans verksamma liv så tydligt sönderfaller i tre perioder knutna till tre platser: Uppsala 1743–51, Madrid 1751–53 och Cumaná 1754–56. I var och en av dessa miljöer blir han ena parten i ett möte mellan olika kulturer och kunskapssystem, som i tur och ordning belyser helt olika frågeställningar kopplade till den linneanska vetenskapens globala historia. Tanken är alltså att använda de tre perioder och rumsliga miljöer som formade hans vuxna liv som strukturerande principer, för att i en och samma livshistoria knyta ihop en rad större frågor kring vetenskap, stats- och imperiebyggande och globalisering.

Sammanfattningsvis menar jag att Pehr Löflings liv och resor ger unika möjligheter att analysera och diskutera den tidiga våg av kunskapsglobalisering som den linneanska botaniken var en del av. Dels var han med och formulerade de linneanska principerna, dels bidrog han till att sprida och etablera dem i Europa, och slutligen fick han som få andra möjlighet att tillämpa och pröva dem i en kolonial miljö där de både utmanade och utmanades av inhemska kunskapssystem. Projektet handlar därmed framför allt om de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och de amerikanska ursprungsinvånarna.

Kunskapens globalisering på 1700-talet

Min forskning om Pehr Löfling vilar enkelt uttryckt på tre ben: personen och hans livshistoria är den empiriska (källmässiga) grundvalen, kunskapens globalisering utgör det historiska sammanhang han sätts in i och livsgeografi sammanfattar projektets teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Det förra inlägget på bloggen handlade om personen Pehr Löfling och baserades på en del av det föredrag jag höll i Uppsala nyligen. Nu har turen kommit till kunskapens globalisering och om någon vecka eller så lägger jag ut den sista texten i denna lilla ”Uppsalatrilogi”, den om livsgeografi och biografiskrivande.

* * *

Hanna Hodacs och Kenneth Nyberg, Naturalhistoria på resande fot (2007)I ett tidigare projekt har jag tillsammans med Hanna Hodacs ägnat mig mycket åt att granska den gängse bilden av de så kallade Linnélärjungarnas resor. Bland annat skrev vi boken Naturalhistoria på resande fot. Om att forska, undervisa och göra karriär i 1700-talets Sverige (2007). I det arbetet kom jag själv egentligen aldrig riktigt bort från fokuseringen på Linnés personliga roll, vilket är paradoxalt eftersom det var just detta som vi delvis var kritiska till i vår genomgång av rådande uppfattningar. Det jag hoppas kunna göra i min forskning om Pehr Löfling och kunskapens globalisering är alltså att nu, om inte tidigare, kunna ta detta steg ut ur Linnés skugga.

Kanske är ett förtydligande här på sin plats: Självfallet var Linné oerhört viktig genom sin betydelse för 1700-talets naturvetenskap och den globalisering av kunskapen (om naturen) som jag talar om nedan; detta i sig är det knappast någon som ifrågasätter. I forskningen har emellertid Linnés ”storhet” ofta tagits som själva utgångspunkten för undersökningar av personer och företeelser i hans omgivning. Exempelvis hans resande studenter har därför många gånger studerats utifrån sin koppling till honom som individ, snarare än sin relation till de större processer som ytterst gör både dem och Linné historiskt viktiga och intressanta.

I detta projekt vill jag därför undersöka hur Löfling, visserligen som en linneansk ”apostel”, har påverkat och påverkats av de större globala processer som den linneanska vetenskapens spridning och tillämpning innebar. I det arbetet tror jag att perspektivet kunskapens globalisering kommer visa sig vara användbart. Så vitt jag vet har ingen tidigare använt det som ett begrepp med den innebörd och i det sammanhang som skisseras i det följande. (Den som sett sådana exempel får gärna kontakta mig via e-post på kenneth.nyberg[snabel]gu.se eller via Twitter på @ksnyberg.)

På senare år har det som kallas globaliseringens historia ägnats stort utrymme inom forskningen. Det är en tematik som är nära förbunden, men inte identisk, med den större rörelsen mot global history. Även om det finns olika definitioner av globalisering, brukar ofta ett avgörande kännetecken på den sägas vara den globala integrationen av marknaden för vissa varor som socker, te och bomull. Med detta menas just att marknaden blev global, att produktionen och försäljningen av exempelvis bomull i en del av världen påverkades av produktion i andra delar.

Med hänvisning till många nyare studier av förhållandet mellan 1700-talets vetenskap och kolonialism, skulle man kunna hävda att globaliseringen av kunskap – huvudsakligen men inte enbart på européers villkor – är en parallell utveckling av stor betydelse. I det sammanhanget spelade det linneanska sexualsystemet inom biologin en avgörande roll genom sin universella taxonomi (klassificeringssystem) och principer för namngivning av växter och djur.

Parallellen mellan varumarknader och rådande kunskapssystem inom naturalhistoria skall kanske inte dras alltför långt, även om forskningen på senare år alltmer påvisat de starka kopplingarna mellan vetenskapen å ena sidan och politik och ekonomi å den andra. Poängen är snarare att lyfta blicken från den nationella, eller i bästa fall europeiska, nivå som vi ofta rört oss på och istället anlägga ett globalt perspektiv utan att hamna i de, som jag ser det, ofruktbara diskussioner som postkoloniala ansatser har lett till. Globalisering är ju dessutom en process eller en rörelse med olika faser där det ibland flyter på snabbt och ibland går trögare, med bakslag och kompromisser. Detta gäller även den linneanska botanikens spridning, som inte var den enkla segerhistoria vare sig i Europa eller ute i världen som den ofta framställts som.

Det är mot denna bakgrund som syftet med mitt projekt om just Pehr Löfling börjar bli synligt och begripligt. Tanken jag har är att använda honom som empiriskt exempel för att, i en enda livshistoria, undersöka de komplexa samband mellan vetenskap, nationalstater och uppbyggnaden av koloniala imperier som påvisats i forskningen. Var och en av dessa företeelser har det skrivits något om, ibland ganska mycket, men det jag vill göra är att närmare analysera hur de får genomslag i ett enskilt forskarliv och i vilken mån individen i sin tur kan påverka dessa större processer. Det är där Löfling och hans liv blir intressant – eller närmare bestämt hans ”livsgeografi”, ett begrepp jag återkommer till i ett senare inlägg.

Vem var Pehr Löfling?

Det följande är ett försök att kort och enkelt summera det vi känner till om Pehr Löflings livshistoria; för den som vill veta mer finns en kort biografi som ger vissa ytterligare faktauppgifter på Wikipedia. Texten här är en del av den muntliga presentation jag höll vid det tvärvetenskapliga 1700-talsseminariet i Uppsala den 22 februari 2012, vilket jag skrivit om i mina två senaste inlägg. Först när jag satt och slutjusterade föredraget insåg jag att det skulle komma att hållas på dagen 256 år efter det att Löfling gick ur tiden. Längre fram kommer jag att lägga ut en andra del av min presentation, den som handlar om det historiska sammanhang Löfling verkade i.

* * *

Pehr Löfling föddes 1729 som son till bruksbokhållaren vid Tolvfors bruk i Gävletrakten och kom till Uppsala universitet i de tidiga tonåren. Sommaren 1748 verkar Carl von Linné ha fått upp ögonen för hans talanger, och han försvarade året därpå en avhandling kallad Gemmae arborum, ”Trädens knoppar”. Till skillnad från hur det brukade vara vid denna tid anses den vara författad av studenten själv, alltså Löfling, och den är särskilt notabel för att den använde en form av den binära nomenklatur som Linné senare lanserade på bred front i sitt stora verk Species plantarum (1753).

Som informator för Linnés son, Carl von Linné d.y., var Löfling också den som ett par år senare skrev ut manuskriptet till Philosophia botanica (1751), ett annat viktigt arbete, efter den sjuke Linnés diktamen. Båda dessa exempel ger en antydan om hur nära involverad Pehr Löfling var i formuleringen av några av de mest centrala principerna i den linneanska botaniken. Som botanikern Bengt Jonsell har påpekat är det emellertid svårt att veta exakt vilken roll han mer aktivt kan ha spelat.

På spanskt initiativ men ivrigt understödd av Linne reste han  våren 1751 till Madrid för att gå i spanska regeringens tjänst. Under två och ett halvt år levde och arbetade han i huvudstaden med omnejd, där han gjorde korta botaniska exkursioner. Efterhand kom han på mycket god fot med de spanska botanister som i grunden var rätt skeptiska till Linnés nymodigheter och höll fast vid den systematik som Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) utarbetat. Här blev Löfling alltså en viktig länk i arbetet att sprida den linneanska botaniken ute i Europa. Under tiden i Spanien var han dock ganska begränsad i sin rörlighet på grund av att myndigheterna inte lät honom resa fritt bortom Madridregionen, vilket så småningom irriterade honom allt mer.

Någon gång i mitten av 1753 bestämdes det att Löfling skulle medfölja José de Iturriagas stora expedition till Orinoco-området i det som idag är nordöstra Venezuela. Syftet med detta företag var att en gång för alla fastställa gränsen mellan spanska och portugisiska besittningar i Sydamerika, samt att mota andra europeiska nationers framstötar i Surinam – bland annat de holländska där Daniel Rolander figurerar.

I ett större perspektiv kan Iturriaga- eller Orinoco-expeditionen sägas vara ett av de första uttrycken för en spansk kraftansamling under 1700-talet i syfte att återta ett fast grepp över de amerikanska kolonierna och bättre utnyttja dessas naturresurser. I det sammanhanget blev den naturalhistoriska forskningsfronten i linneansk gestalt ett viktigt verktyg, och det är mot den bakgrunden man ska se Löflings uppdrag som ledare för den botaniska delen av expeditionen. Han var mycket stolt över att i den rollen ha två unga botaniker eller medicinare, och två tecknare (för botaniska illustrationer) under sitt kommando.

Efter flera månaders vistelse i Cádiz och det närbelägna Puerta de Santa María för diverse förberedelser, avreste expeditionen i början av 1754 och anlände till Cumaná på Venezuelas kust den 11 april. Här vistades Löfling under knappt två år och gjorde diverse fältresor i regionen, men efterhand försämrades hans hälsa och den 22 februari 1756 dukade han till sist under för någon form av tropisk feber. Han efterlämnade flera manuskript till vetenskapliga arbeten och en riklig korrespondens, både inom expeditionen och (från tiden i Madrid) med många hemma i Sverige – däribland den gamle läraren Linné.

Några år efter Löflings död publicerades ett antal av hans skrifter, i mer eller mindre redigerad form, av Linné under titeln Iter Hispanicum (1758). Det enda större arbetet på svenska om Löfling och hans verk är Stig Rydéns bok Pehr Löfling. En linnélärjunge i Spanien och Venezuela 1751–1756 (Stockholm 1765). Jag (Kenneth Nyberg) har också publicerat en utförlig katalog, med kommentarer och noter, över Löflings s.k. ”brevbok” som ger en överblick över hans korrespondens under tiden i Madrid och Cádiz-området (1751–54). Den går att ladda ner i fulltext här.

Ett transatlantiskt 1700-talsseminarium

Gårdagens 1700-talsseminarium i Uppsala om svenska forskningsresande i Sydamerika blev mycket givande. I fokus för intresset stod två elever till Linné, Daniel Rolander som vistades i Surinam sju månader 1755–56 och Pehr Löfling som tillbringade knappt två år i Guayana (i dagens Venezuela) 1754–56. James Dobreff talade om Rolander och jag om Löfling, och efteråt blev det en intressant diskussion med frågor från vitt skilda ingångar då en lång rad discipliner fanns representerade i lokalen.

Seminariet var i dubbel bemärkelse transatlantiskt, eftersom Jim medverkade via videolänk från sin arbetsplats, University of Massachusetts Boston. Ett och annat videosamtal har jag haft, men det var första gången jag deltog i ett vetenskapligt seminarium där denna teknik används och det gjorde tillställningen extra intressant. Jag tyckte också att Jim och jag kompletterade varandra på ett fint sätt, genom att det fanns tydliga beröringspunkter mellan oss samtidigt som vi närmar oss ”våra” resenärer från delvis olika utgångspunkter.

Här vill jag också passa på att tipsa om boken Ur regnskogens skugga, som kom ut hösten 2011 och handlar om Daniel Rolanders resa till Surinam. Dels återges där texten till hans resedagbok, Diarium Surinamicum, i svensk översättning från latinet av Arne Jönsson, dels innehåller den en biografisk essä av James Dobreff om Rolander. Sist men inte minst är den magnifikt illustrerad genom Helene Schmitz vackra fotografier från en nutida resa i Surinam.

En lätt reviderad version av delar av min presentation vid seminariet kommer att läggas ut på bloggen inom kort. Om inte annat gjorde jag en översiktlig sammanfattning av Löflings livshistoria som jag tror kan passa bra här.

Thunbergssymposium i Uppsala

I dagarna (5–8 oktober 2011) pågår ett symposium om Linnélärjungen Carl Peter Thunberg i Uppsala. Rubriken är ”Carl Peter Thunberg’s Voyage and Scientific Encounters between Europe and Asia, c. 1770–1830” och arrangör är Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS). De har sina lokaler i Linneanum i Botaniska trädgården, och eftersom jag fått förmånen att delta var det igår andra gången på knappt fem månader jag gjorde en presentation i den vackra Thunbergssalen.

Thunbergssymposium i UppsalaFörra gången talade jag om Anders Sparrman och denna gång var det Pehr Löfling som stod i fokus. Många andra bidrag vid symposiet handlade ganska specifikt om Thunberg och därför hade initiativtagaren, Marie-Christine Skuncke, bett mig säga något mer allmänt om Linnélärjungarna och om deras resor i andra delar av världen än de Thunberg besökte. Ämnet för mitt inlägg var ”Linnaeus’ Apostles and the Globalization of Knowledge” och bestod dels av några inledande reflektioner kring den traditionella bilden av Linnélärjungarna, dels av ett längre resonemang om hur 1700-talets naturalhistoria kan ses som en kunskapsglobalisering. I det resonemanget använde jag Pehr Löfling och hans resor i Spanien och Sydamerika som empiriskt exempel.

Efteråt fick jag flera bra frågor om bland annat min användning av begreppen ”universell” och ”lokal” kunskap och varför jag inte tänker undersöka Löflings barn- och ungdomsår närmare, så jag har en del att fundera på när arbetet går vidare. Det är alltid nyttigt att få diskutera sina idéer och ta del av andras kritik, särskilt när synpunkterna kommer från så framstående forskare inom olika discipliner som vid Thunbergssymposiet. Nu ser jag fram emot ännu en fin dag med givande presentationer och tankeväckande samtal.